|
En predikant blev inbjuden att äta middag hos en vänlig bondmora utanför Skövde. Väl inkommen förstod predikanten att här var det inte fråga om att äta nån mat inte. Där var, som man säger i Västergötland, så gränsalöst sketigt!
Här gällde det att plocka fram alla tillåtna argument för avhållsamheten, så predikanten körde med att han nog höll igen, och han egentligen nog var inne i en fasteperiod. Men han kunde ju sitta ned en stund ändå, förstås.
- Han kan la sätta sej in i finrummet och få en kopp kaffe i alla fall, sa kvinnan.
Jovisst, det kunde väl gå bra. Inne i finrummet fick predikanten syn på nånting i en stor skål. Det såg ut som små nötter av något slag. Han kunde väl smaka en... Och en till gjorde väl inget. Och så gick det som det lätt går. Om en stund var nötskålen tömd till hälften. Nu kom kvinnan in. Predikanten kände sig besvärad när han erkände sitt intresse för det goda i skålen.
- Ja, jag skulle ju inte äta, men det gick ju inte att låta bli detta. Jag tog några stycken, och det blev fler och fler. Så tant får förlåta mig...
Kvinnan log vänligt och svarade glatt:
- Det gör inte ett färn, för jag har så dåliga tänder, så jag har bara söget å choklan...
|
