|
Vid ett hörnbord på nattklubben, satt ett ungt par och diskuterade litteratur.
- Det är en engelsman som har skrivit den, sa han eftersinnande, men jag kan inte för mitt liv komma på vad han heter.
– Hur var historien, frågade hon.
– Jo det var en skald, som satt på ett kafé, och beklagade sig för att hans poesi inte fick någon uppskattning. Han sa att han gärna skulle sälja sin själ till djävulen, för att få komma tillbaka till jorden om hundra år och tillbringa några timmar på ett bibliotek, så han kunde få se hur eftervärlden bedömde honom. När han hade talat till punkt så reste sig en man från ett bord i andra änden av lokalen och kom fram till skaldens bord. Han hade suttit så långt bort att han omöjligen kunde ha hört vad skalden sa.
–Förlåt att jag tränger mig på, sa främlingen. Men det råkar vara så att jag är djävulen. Den där saken skulle nog kunna ordnas.
- Kan du verkligen omöjligt komma ihåg vad det är för författare, sa flickan.
- Nej, jag grubblar mig fördärvad på det. Jag skulle faktiskt nästan vara villig att sälja min själ till djävulen, för att få veta det. När han hade talat färdigt, så reste sig en mager, uniformklädd man, med dyster uppsyn vid ett bord långt bort. Så långt bort, att han omöjligen kunde ha hört vad som sades. Och kom fram till de bägge ungdomarnas bord.
–Förlåt att jag tränger mig på. Historien som ni talar om är ”Enoch Soames av Max Beerbohm.”
- Javisst, utropade den unge mannen förtjust. Så stelnade han plötsligt till, och satt där med vitt uppspärrade ögon.
–Det är alldeles i sin ordning, sa den uniformsklädde hastigt. Jag är vid engelska underrättelseväsendet, och har nyss gått igenom en sex månaders kurs i läppläsning.
|
