|
Det hände mig en mycket underlig sak för en tid sedan. Jag satt och skulle som vanligt äta lunch på Opersakällaren. Jag var inte så där väldigt hungrig, så jag beställde en sjötunga.
När kyparen kom, frågade han om han skulle filea den, men jag sa nä tack. Det kan jag göra själv.
Jag tog upp kniven och gaffeln och skulle just sätta igång när hör och häpna, fisken öppnade sitt vänstra öga, han kan ha öppnat det högra också, men det såg man inte för det låg liksom under ett salladsblad och så tittade han bedjande på mig och sa:
- Snälla ni, ät inte upp mig.
Det kunde jag så klart inte. Jag menar vem hade kunnat det?
Jag lämnade stället och jag har faktiskt inte satt min fot där sedan dess. Och det är ju inte bara det, jag har ju inte kunnat äta sjötunga heller.
Nåväl, häromdagen satt jag i alla fall på en annna, litet enklare, restaurang och killen vid borde bredvid åt sjötunga så jag tänke:
- Vad då. Man kan ju inte låta bli att äta sjötunga hela livet, bara på grund av en sån där liten malör. Ta dig samman, det är ju egentligen samma sak som om man ramlar av en häst eller överlever en flygolycka - man ska på det igen så fort som möjligt.
Jag beställde alltså en sjötunga och bara åsynen av den fick det att vattnas i munnen på mig.
Men innan jag ens en gång hade hunnit ta upp kniv och gaffel, så öppnade sjötungan vänstra ögat, tittade på mig, och sa:
- Vad nu då? Har du inte råd att gå på Operakällaren längre???
|
