|
Det var en gång två hemlösa luffare som på hösten hade dåligt med mat, så de gick ut på jakt efter någonting att äta. När de hade vandrat på en grusväg, ungefär en halv mil, fick de syn på en sommarstuga. De bröt sig in och letade efter någonting ätbart. Men stugan hade varken värme eller mat så de fick fortsätta ut i skogen för att se om det fanns något att förtära där. De gick runt hela dagen och jagade kaniner men de fick inte ens tag på ett blåbär. Desperata som de var sprang de bara runt och åt allt som inte såg giftigt ut. Plötsligt stannade den ena upp och sa:
- Titta Arne, det lyser i stugan där borta.
Arne kastade ifrån sig sina råa svampar och tittade ut över fältet.
- Det har du rätt i Anders, sa han och de började småspringa mot huset.
När de började närma sig kände de många olika dofter från all världens maträtter. De knackade på i stugan och väntade förväntansfullt på att någon skulle öppna. När någon väl öppnade började de nästan dregla när de såg all mat som fanns där inne. Men när de såg VEM som hade öppnat blev det en helt annan visa. Det var den äldsta, fulaste, äckligaste tanten de någonsin sett.
- Ja, kom in ni bara! sa tanten, så alla hennes kolsvarta tänder syntes.
Arne blev helt ifrån sig av all mat han såg och undrade vem som skulle äta alltihop.
- Det är väl bara jag... sa den gamla kärringen och klämde en finne i pannan på sig själv.
- Gör det någonting om vi smakar? frågade Anders.
- Nja, ni får äta på ett villkor, sa gumman och smålog.
- Vad som helst! sa Arne, som vid det här laget började bli ganska otålig.
- Okej, ni får bara äta här om ni knullar med mig! hävde tanten ur sig.
Arne fann det förslaget som värdelöst och lämnade stugan ögonblickligen. Men Anders tog sig en liten funderare. Visst skulle det smaka med maten, men att ligga med den gamla kärringen var ett motbjudande pris att betala. Till slut tog hungern över. Anders kastade sig över maten samtidigt som han sa:
- Jag äter, vi knullar, jag går.
Detta gick tanten med på. Och medan han kastade i sig så mycket mat han orkade och lite till gjorde hon i ordning sovrummet. Bäddade sängen, öppnade ett fönster så det inte skulle bli för varmt och smörjde in sig med olja. Under tiden hade Anders fått syn på en tallrik med majskolvar och tänkte:
- Den gamle som aldrig får någonting ska väl inte känna någon skillnad...
Så han smugglade ner majskolven i fickan och snart kom tanten ner och sa:
- Då var det dags!
Motvilligt gick Anders med upp och lade sig bredvid tanten i sängen. För att hon inte skulle se majskolven bad han om att få släcka lampan och skyllde på att han var blyg.
- Visst, det blir nog ingen skillnad, sa tanten och hennes andedräkt fick nästan Anders att svimma eftersom den var så gammal och äcklig, men han höll sig vaken för att ingenting skulle gå snett. Sedan blev det full fart. Han drog ut majskolven ur fickan och körde som en idiot för att det snart skulle vara över. Han blev mer och mer äcklad och spyfärdig för varje sekund. I säkert fem minuter svalde han sura uppstötningar för att inte tanten skulle misstänka något. När det var över tände hon lampan och så sa hon:
- Ja, det här gick ju bra.
Nu fick Anders panik och visste inte var han skulle göra av majskolven så han kastade ut den genom det öppna fönstret. Sedan lämnade han stugan fortare än kvickt.
- Kom tillbaka snart så kan vi göra om det! ropade tanten bakom honom.
- Det kan du glömma! viskade Anders för sig själv och gick en bit. Det dröjde inte länge innan han träffade på sin kompis Arne.
- Var det inte jätteäckligt?! skrek han.
- Jo, det var super-vidrigt, men så fick jag ju så mycket mat jag orkade så det var ju i och för sig generöst, svarade Anders.
Arne log lite retsamt och sa:
- Jodå, det var inte bara dig hon var snäll emot.
- Inte? frågade Anders.
- Nej, sa Arne. Till mig kastade hon ut en hel majskolv med SÅHÄR mycket smör på!
|
